Dela nyhet
Intervju med ex Tumba spelaren Carl-Johan Sjögren
26 jan 2021 0 kommentarer
Namn: Carl-Johan Sjögren
Moderklubb: IFK Tumba
Säsonger i Tumba: 4 års ålder till u16
Tröjnummer i Tumba: #18
Idol som liten: Markus Näslund
Vilka sporter höll du på med som liten?
Spelade fotboll i IFK Tumba fotboll och även golf.
Var alla i olika Tumba-Lag?
Höll bara på med 2 lagsporter när jag var liten, det var ishockey och fotboll. Spelade i IFK Tumba i både hockeyn och fotbollen. Stor del av hockeylaget spelade öven fotboll så vi spelade väldigt mycket tillsammans, vi var ett stort kompisgäng som höll ihop.
Varför blev det hockey som blev din sport?
Jag spelade som sagt både hockey och fotboll. Det vart att hockeyn fick lite mer fokus, spelades mycket landhockey om dagarna och mycket allmänhetens åkning. Kände vid 12-års ålder att fotbollen började bli mindre rolig så ville spela enbart ishockey.
Hur kommer det sig att du började med hockey?
Det var nog tack vare min storebror, Pontus Sjögren och min far, Tommy. Jag har sett gamla bilder från när jag satt i barnvagen och familjen var ute och åkte på isen så det var nog inte mycket till val, hehe.
Var i Tumba är du uppväxt, och vilken skola gick du i?
Skäcklinge, Jaktvägen är jag uppvuxen på. Jag gick på Kassmyraskolan och sedan på Tunaskolan och ishockeyprofilen som de hade årskurs 7-9.
Hur förändrades Tumba Hockey under dina år i föreningen?
Den största förändringen förutom att vi slutade träna på Rödstu Hage och flyttade in i Roplanhallen var nog att vi slogs ihop tillsammans med Grödinges -90 kull. Jag minns att det kändes väldigt konstigt i början då vi och Grödinge var derbykonkurrenter. Men det gick bra och vi kom väldigt bra överns tillslut och jag har fortfarande kontakt med ett par av de spelarna från vårt 90-lag.
Har du någon ledare från tiden i Tumba du vill lyfta fram som extra viktig för din karriär?
Peter Bylund, var min allra första tränare som jag hade, han är såklart väldigt central i min ishockeykarriär då han fick mig att hitta glädjen i sporten och viljan att fortsätta spela.
Håkan Werner är ju en ledare som jag aldrig kommer glömma. Han har nog, nu när jag tänker efter satt en väldigt stor prägel på mig som ishockeyspelare. Jag har aldrig varit den som har varit supertalangfull, utan har fått jobbat väldigt hårt för att ta mig fram. Håkan var en tränare som pressade oss väldigt hårt (i positiv mening) och vi var en grupp killar som tränade väldigt hårt och bra, han var hård men rättvis tränare som jag tror har påverkat mig en hel del som sagt under min ishockeykarriär och detta är något som jag nu som ”vuxen” ishockeyspelare försöker förmedla vidare till de unga i laget.
Du måste spelat i Tumba under uppbyggnaden av Roplanhallen?
Japp, vi flyttade väll in i Roplan som 9-10 åringar.
Hur förändrades möjligheterna efter att den var klar?
Som jag minns det fanns det ju alltid istider men det vart ju självklart lättare att träna. Det var ju lite ”lyxigt” att vi fick flytta inomhus. Sen var det ju väldigt bra iom att ”Allmänhetens åkning” vart mer tillgängligt. Det spenderades mycket tid på allmänheten inne i Roplan efter skoltid och innan lagets träning.
Du har varit runt en del i hockeysverige spelar just nu i Troja Ljungby i hockeyettan. Berätta lite om din väg genom hockeysverige och världen?
Jag började spelad i Tumba, vart som U16 spelare upplyft att få spela en del med Botkyrka i J18. Efter det vart jag värvad till Huddinge och spelade J18/J20 där. Gjorde en säsong i SSK J20 för att sedan återvända till Huddinge. Efter mitt sista J20 år så fick jag erbjudandet att flytta till USA och spela 1 års juniorhockey. Jag åkte över och spelade den säsongen i Wenatchee Wild (NAHL). Ett val som jag inte ångrar en sekund av, utan snarare tvärt om, att jag inte åkte över tidigare. Jag rekommenderar alla som får chansen att åka över att ta den, inte bara för hockeyns skull utan även för erfarenheterna man får som människa.
USA flyttade jag hem och började spela seniorhockey i Div.1. Jag representerade Kumla, Skövde innan jag bestämde mig för att flytta ner till Malmö och spela för IK Pantern. Den säsongen var väl den roligaste framgångsmässigt som spelare. Jag fick inleda säsongen ca.2 månader med Malmö Redhawks, tillsammans med min bror Pontus. Sen hade vi en fantastiskt säsong med Pantern och vi gick upp i HockeyAllsvenskan. Jag spenderade två år i IKP för att sedan flytta tillbaka till Skövde två säsonger då vår dotter föddes. Nu är jag inne på min tredje säsong för IF Troja-Ljungby och vi trivs väldigt bra här. Troja är en klubb som har en anrik historia och höga ambitioner att ta sig upp i seriesystemet.
Kan du leva på din hockey, om inte vad jobbar du med utanför isen?
Jag har förmånen att kunna leva på min ishockey, jag har haft det under min seniortid men har kombinerat det med lite arbete då vi oftast har tränat på eftermiddagarna (14-15 tiden) Nu har jag börjat studera och det fungerar väldigt bra att kombinera med ishockeyn.
Tror du att du kommer vilja stanna kvar inom hockeyn efter spelarkarriären som ledare?
Jag tycker det är väldigt roligt att försöka lära vidare de kunskaper som jag har fått och hockeyn kommer alltid vara en stor del av mitt liv så jag tror säkert att jag på något sätt alltid kommer vara involverad inom ishockeyn/idrotten. Jag kan tänkte mig att det kommer påverkas av vilka idrotter våra barn kommer vara aktiva inom.
Är det södra Sverige som känns som hemma? Eller finns det chans vi kan få se dig flytta tillbaka till Tumba?
Tuff fråga, vi trivs väldigt bra söderöver men har samtidigt familj uppe i Stockholm och Tumba kommer alltid vara min hemort så det kanske blir att jag tar med mig familjen och flyttar hem någon gång framöver.