A-lagets Yehor Trypolskyi om att fly från ett krig och spela hockey.

Yehor kom till oss i Tumba från Göta inför säsongen. Han imponerade med en skridskostark och tempofylld ishockey och fick ett kontrakt över kommande säsong.

- Jag kände direkt Yehor blev klar att han måste få chansen att berätta sin historia. Det är inget jag ångrar en sekund, det är en stark och gripande intervju och jag är glad att vi, även om vi är en lite förening med relativt liten följarskara så vill jag ge Yehor en chans berätta sin historia.

//Niklas Persson, Spoerchef.

Hur såg ditt liv ut precis innan kriget bröt ut?
Mitt liv precis innan kriget bröt ut var ett helt vanligt liv för en skolungdom som spelade hockey. Ingenting i min vardag hade förändrats: jag gick fortfarande till skolan, tränade och spenderade tid med vänner precis som vanligt. Vårt schema hade varit detsamma
under de senaste fyra åren: vi började dagen med isträning klockan 6:00 på morgonen, följt av ett kort fyspass eller teori. Självklart var det skola efter det, och vi avslutade dagen med ett till fyspass efter skolan.

Jag kommer ihåg den tiden som om det vore igår, eftersom mitt lag var inne i en period med väldigt viktiga matcher. Det var slutet av
grundserien, och det var det första året då vi kunde satsa på att bli seriemästare. Det enda som skilde sig från den vanliga tiden kunde man egentligen märka bara om man öppnade nyheterna. Under de sista månaderna hade Ryssland samlat trupper vid gränsen, men ändå fortsatte vårt samhälle och våra liv som vanligt, eftersom ingen
egentligen trodde att ett så stort krig var möjligt i Europa på 2000-talet.
Min familj hade ändå en stor diskussion om situationen, och min morfar övertygade oss om att köpa mat så att vi skulle klara oss den första tiden om kriget faktiskt bröt ut.

Jag kommer särskilt ihåg när vi stod i kön till kassan i den närmaste mataffären. Människorna runt omkring oss såg förvirrade ut, eftersom de förstod att vi höll på att förbereda oss för ett krig. Jag kommer aldrig att glömma vad jag sa till min mamma där: ”Mamma, alla här tycker att vi är idioter.”

Hur fick du reda på att kriget hade börjat? Och hur påverkades ditt liv och
hockeyspelande under de första dagarna?
Jag tror att jag var bland de första som fick reda på att kriget hade börjat, eftersom vi brukade ha ispass på morgonen. Klockan 6:00 en vanlig torsdag var hela laget på isen, och redan efter en kvart ringde en av mina lagkamraters pappa till vår huvudtränare. På den kanske bästa platsen i världen för oss fick vi det sämsta meddelandet i livet – att
kriget hade börjat. Direkt i omklädningsrummet ringde jag till min mamma och sa att det var krig och bad henne att gå till mataffären. (Innan kriget var de flesta mataffärerna öppna dygnet runt.)

Mina föräldrar bestämde att jag skulle åka direkt hem i stället för till
skolan. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag tog spårvagn hem med mina skridskor och hockeyklubbor. Det största kännetecknet för de första dagarna av kriget var att mobiltelefonerna och TV var på dygnet runt, bara för att följa nyheterna... När jag kom hem var det redan panik:
stora köer till mataffärerna, inga pengar i bankomaterna och människor som tog sina barn och lämnade staden. Jag stod i en av de köerna för att köpa vanligt bröd. Alla bara stod där och följde nyheterna, och plötsligt skrek en person i kön: ”Våra piloter sköt ner det första ryska stridsflygplanet över Kyiv!” Man kan tänka att det bara är ett

stridsflygplan, men jag har aldrig sett gladare och mer enade människor än på den gatan...

Redan under de första dagarna blev min hemstad kanske en av de största samlingspunkterna för volontärhjälp i hela landet. På torget i stadens centrum kom tusentals människor med mat, kläder, mediciner och allt annat som kunde behövas. Allt som behövdes till soldaterna köptes för vanliga människors egna pengar. Som 15-årig kille kunde jag naturligtvis inte hjälpa till särskilt mycket ekonomiskt, men jag tror att en
av de viktigaste anledningarna till att vi stod emot var att alla bidrog med det de kunde. Min vän och jag gjorde helt enkelt vad vi kunde. Vi tillbringade hela dagar med att sortera den hjälp som vanliga människor hade samlat in.

Jag kommer fortfarande ihåg hur vi förstärkte vår skola med sandsäckar för att skydda den i händelse av en attack mot staden.
I den här situationen var även vanliga skolor helt stängda, eftersom vi egentligen inte visste om vi skulle vakna upp nästa morgon i Ukraina eller i ett land ockuperat av Ryssland. Så det fanns inga tankar alls på hockey...

När insåg du att situationen i Ukraina var så pass allvarlig att du var tvungen att lämna landet? Kan du berätta om beslutet att lämna Ukraina?
Jag är från en stor stad som heter Dnipro, som är välkänd för sina stora fabriker. Eftersom hela min familj har jobbat på en av dem låg vår lägenhet bara 300 meter från huvudingången. Efter att Ryssland hade misslyckats med att ockupera Ukraina snabbt försämrades situationen i staden. Det var flyglarm nästan hela nätterna, vilket tvingade oss att sova i korridoren. Det var särskilt viktigt för oss eftersom vi bodde så nära fabriken. Under den tid som kriget har pågått har fabriken inte skadats, men flera bostadshus runt omkring den har förstörts.

Trots att vi inte hade några släktingar i Europa tog min mamma beslutet att lämna landet, eftersom min lillebror fick panik under flyglarmen. Vi sov också i korridoren varje natt eftersom det var den säkraste platsen i lägenheten. Dessutom var skolorna helt stängda, och det var omöjligt att veta när vi skulle kunna återgå till ett normalt liv.

Hann du packa med dig någon specifik hockeyutrustning eller personliga
minnessaker? Hur gick processen till för att du skulle kunna fortsätta spela ishockey utomlands?
Först och främst, när vi lämnade Ukraina tänkte jag aldrig att kriget skulle pågå så länge och att jag på grund av det skulle bo utomlands i nästan fem år. Anledningen till att vi lämnade landet var inte hockey alls, utan det som jag redan har beskrivit ovan. Min mamma lämnade Ukraina ensam med två barn med tåg, så vi hade bara tre väskor med oss. Vi visste inte heller vart vi skulle åka, så egentligen hamnade vi i Sverige helt av en slump. När vi kom till Polen var det kaos och väldigt svårt att stanna där, så vi bestämde oss för att ta den första destinationen som volontärerna erbjöd oss – och det var Sverige.

Egentligen måste jag säga att det var svårt att hitta ett lag i Sverige. Ett helt nytt land, ingen förståelse för hockeysystemet alls, inga kontakter, ingen Svenska språket – bara en kille som precis hade fyllt 16 år. Jag hade ingen plan alls, förutom att komma till någon ishall som var öppen och fråga om det fanns någon ishockeyförening där. Under
de första två månaderna kom jag ingenstans, tills några föräldrar som jag träffade av en slump i ishallen rekommenderade mig att ringa Svenska Ishockeyförbundet och gav mig ett telefonnummer. Tänk bara vilken överraskning det måste ha varit för dem som jobbade i kundtjänsten när de fick ett samtal från en 16-årig kille om en situation som de vanligtvis inte hanterar. Trots att det inte alls var deras jobb fick jag återkoppling från dem med en lista av de närmaste föreningarna och deras kontaktuppgifter.

Jag vill också använda den här möjligheten för att tacka min första klubb i Sverige, Järfälla HC, och sportchefen Christian Åhlberg för att de tog in mig i ett lag. De befriade mig också från säsongsavgiften och gav mig all utrustning jag behövde, inklusive klubbor. Jag är ganska säker på att om jag inte hade fått den hjälpen då, hade jag varit tvungen att sluta med hockeyn...

Hur skiljer sig hockeykulturen och spelet i ditt nya land jämfört med hur det var att spela i Ukraina?
Den största skillnaden ligger i möjligheten att spela ishockey. Till exempel är min region den näst rikaste regionen i Ukraina, men det fanns bara två ishallar för tre miljoner invånare. Samtidigt ligger siffran på ungefär 70 bara i Stockholms län, med nästan samma befolkningsmängd (jag kan ha fel).

Dessutom har vi ett helt annat träningssystem och en annan inställning till hockey. Framför allt är det byggt på disciplin och hårt arbete. Till exempel, när jag var i Ukraina hade vi tre träningar per dag. Trots att våra hockeyrinkar är bredare leder disciplinen och det hårda arbetet till att hockeyn är mycket mer fysisk.

En annan aspekt som är jätteviktig är lagarbete. I mitt hemland är spelet byggt mer på taktik och lagarbete, medan det i Sverige är mer fokus på individuella färdigheter. Det innebär mycket teori och videomöten där vi analyserar både oss själva och motståndarna inför varje match, redan från ungefär 11 års ålder.

Hur håller du kontakten med familj, vänner eller tidigare lagkamrater som är kvar i Ukraina eller som strider i kriget?
Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att meddelandet om att kriget hade börjat, som vi fick i vår hemishall, skulle komma den sista gången vi träffades på nästan fem år. Men jag håller fortfarande kontakten med de flesta av mina gamla lagkamrater och vänner via sociala medier, och med några av dem pratar jag nästan varje dag. En sak som kanske låter lite konstig är att vi under den här tiden faktiskt bara har kommit närmare varandra.

Hur är det att följa händelserna i hemlandet på avstånd samtidigt som du förväntas prestera på då du spelar hockey varje vecka?
Det är svårt eftersom även om jag inte har bott i Ukraina på länge, läser jag fortfarande nyheterna varje dag och är medvetna om situationen där. De känslor som bara har blivit starkare med tiden är känslor av orättvisa och straffrihet. Kriget har pågått i nästan fem år och Ryssland fortsätter att bomba civila, samtidigt som mitt hemland inte ens kan få tillräckligt med luftförsvar för att skydda dem. När Trump skakar hand med Putin, som är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsbrott, i stället för att han grips, samtidigt som civila fortsätter att dö, känns den här orättvisan och straffrihet ännu starkare.

När jag skriver den här intervjun, den 4 oktober, bombas bostadshus i min hemstad nästan varje dag. I Kyiv har Ryssland attackerat broar flera dagar i rad medan civila befinner sig på dem under själva attackerna. Samtidigt har det uppstått en humanitär katastrof i den ukrainska staden Oleshky. Människor där svälter och tvingas stanna kvar i staden eftersom de riskerar att attackeras av drönare om de försöker lämna den. Egentligen tror jag att just det faktum att jag spelar i Sverige gör situationen lite lättare för mig. Att bo i ett samhälle som alltid har stöttat Ukraina betyder väldigt mycket för mig. Jag vill bara tacka er alla – det svenska folket och de politiker som ni väljer – för Sveriges konsekventa militära och humanitära stöd till Ukraina och för landets tydliga ställningstagande mot Rysslands invasion.